Nu sitter man här igen...
Efter två underbara veckor har söt åkt till Skövde igen, jag känner mig mer ensam än någonsin då vi hittade tillbaka till vardagen väldigt bra! Det är så mycket jobbigare att göra saker ensam än att göra saker med någon. Men som söt skulle sagt: det är bara 6 månader kvar nu!
Och i för sig tycks tiden rusa. Söt har ju redan varit inne i lumpen i 5 månader nu och då har jga inte haft något jobb, nu har han 6 månader kvar och jag har förhoppningsvis ett jobb i alla fall tre månader av dem:)
Och för er som inte vet så har jag fått jobb på mcdonalds i mora, första dagen jag ska jobba är på torsdag.
Att plötsligt få lov att fixa allt själv blev jobbigt, en enkel sak som att be sin partner att ta med något från rummet, det kan jag inte. Eller bara ha någon bredvid som kan ge en snäll blick då eller då det går inte heller... När jag tänker på detta blir jag så ledsen för mormors sull, hon har det så här jämt, stackarn. Blir ledsen när jag tänker på allt sånt.
Jag önskade så att Min Söt var i närheten och vi kunde börja på våran framtid tillsammans. För visst, vi pratar om det men inget händer genom att bara prata. Jag önskade att det vi sa för en gångs skull skulle kunna hända.
Som om man går i en affär, så ser man en vattenkanna man vill köpa till lägenheten men det går ju inte för vi har ingen lägenhet. Så säger vi det, en sån ska vi ha sen när vi flyttar ihop men det är om hur länge då? Vi kan ju inte ens förverkiga drömmen om att flytta ihop, vi måste vänta, vänta och vänta. Det är det som gör mig trött och ledsen...
Ja ja, imorgon känns nog allt bättre, brukar vara värst samma dag som jag åker hem...
Ha det så bra!
Och i för sig tycks tiden rusa. Söt har ju redan varit inne i lumpen i 5 månader nu och då har jga inte haft något jobb, nu har han 6 månader kvar och jag har förhoppningsvis ett jobb i alla fall tre månader av dem:)
Och för er som inte vet så har jag fått jobb på mcdonalds i mora, första dagen jag ska jobba är på torsdag.
Att plötsligt få lov att fixa allt själv blev jobbigt, en enkel sak som att be sin partner att ta med något från rummet, det kan jag inte. Eller bara ha någon bredvid som kan ge en snäll blick då eller då det går inte heller... När jag tänker på detta blir jag så ledsen för mormors sull, hon har det så här jämt, stackarn. Blir ledsen när jag tänker på allt sånt.
Jag önskade så att Min Söt var i närheten och vi kunde börja på våran framtid tillsammans. För visst, vi pratar om det men inget händer genom att bara prata. Jag önskade att det vi sa för en gångs skull skulle kunna hända.
Som om man går i en affär, så ser man en vattenkanna man vill köpa till lägenheten men det går ju inte för vi har ingen lägenhet. Så säger vi det, en sån ska vi ha sen när vi flyttar ihop men det är om hur länge då? Vi kan ju inte ens förverkiga drömmen om att flytta ihop, vi måste vänta, vänta och vänta. Det är det som gör mig trött och ledsen...
Ja ja, imorgon känns nog allt bättre, brukar vara värst samma dag som jag åker hem...
Ha det så bra!
